Den 5 september sändes ett program om hur det gick till när vi fick vår nuvarande kemikalielagstiftning REACH (http://www.svtplay.se/dokument-inifran). Ett program under serien dokument inifrån av Folke Rudén. Mycket fokus läggs på politikern Lena Eks inblandning men jag skulle vilja kommentera exemplet i programmet, barnet som har bland annat ämnet PFOA i blodet och i högre halter än vad som uppmättes i blodet på barnets mor. PFOA är en syntetisk industrikemikalie och hör naturligtvis inte hemma i barn. I programmet säger man att barnet sannolikt inte kommer att få några skador av halterna som uppmättes. När jag såg programmet drog jag mig till minnes en undersökning som fick stor uppmärksamhet på 70-talet då forskare på Umeå universitet hade upptäckt att miljögiftet tetraklordioxin (TCDD) fanns i vissa tamponger som en förorening vid tillverkningen. Pressen gjorde en stor affär av detta. Miljögiftet TCDD finns som förorening i Östersjön med konsekvensen att fisk som lever där lagrar giftet i sin fettvävnad. Bland annat därför har vi alla en viss mängd TCDD i våra kroppar. Livsmedelsverket har gett rekommendationer att inte äta Östersjöfisk för ofta och inte alls under graviditet eftersom den kan bl.a. ha reproduktionsstörande effekter. Räknade man på halterna av TCDD i tampongerna som Umeåforskarna hade uppmätt var det väsentligt lägre än vad kvinnor i allmänhet har av andra orsaker i sina kroppar. En press-anka kan man fråga sig. En sådan ”gammal” kemikalie regleras inte av lagstiftningen REACH. Sådana kemikalier tvingas samhället ta ansvar för, men tyvärr finns det många av sitt slag.
Även om jag tycker att PFOA var lite av en storm i ett vattenglas, så medförde exemplet och granskningen som TV gjorde att De Pont nu tar sitt ansvar och avvecklar detta ämne. De meddelar att PFOA skall fasas ut och ersättasav ett annat ämne och då får man hoppas att de genomför de tester på det nya ämnet som föreskrivs i REACH.
Här väcks flera frågor som har med risker av kemikalier att göra och vad vi som konsumenter/medborgare skall tolerera när det gäller industrikemikalier i relation till andra kemikalier vi utsätter oss för. Man kan fråga sig om många av oss inte sitter i glashus. En sak är vad arbetsgivare och industri utsätter oss för, det anser vi att de självklart skall ta ansvar för, men när vi kommer hem då utsätter många av oss för kemikalier som till och med är farligare och i mycket högra doser. Det är ämnen som bildas på grund av osund livsstil, t.ex. rökning, alkohol, matlagning vid höga temperaturer, hobbyverksamhet som t.ex. slipning och inandning av giftbottenfärg från våra båtar. Men hur medvetna är vi om riskerna och vad menar forskarna när de säger att det finns risker? Inom mitt forskningsområde som är cancer, är vi forskare överens om att åtminstone 2/3 av alla cancersjukdomar i västvärlden orsakas av mat och livsstil och faktiskt relativt få på grund av industrikemikalier. Ser man till varje enskild produkt och risken för var och en av oss individuellt, vet vi egentligen väldigt lite. För oss forskare är en risk att ett visst antal personer av ofta flera tusen kan drabbas av en skada som påverkar hälsan. Men för en enskild individ är det mer en fråga om jag kommer att drabbas eller inte. Om jag får veta att jag är en på tusen att bli drabbad är jag kanske inte så benägen att avstå från något osunt som jag gillar, t.ex. några glas vin. Det viktiga i frågeställningen är att vi skall ha ett underlag som vi förstår så att vi kan fatta egna beslut.
Om vi tar de gifter som bildas när vi grillar vid hög temperatur, kan man fråga sig om producenterna för livsmedelsprodukter tar något ansvar för dessa gifter när vi använder deras produkter? Eller satsar samhället på forskning inom dessa området för att kartlägga risken för gemene man? Svaret är utan tvekan nej. Här skulle vi definitivt behöva en bättre lagstiftning och utökade forskningsresurser. Christina Rudén vid Stockholms universitet som har specialiserat sig på lagstiftning inom kemikaliesäkerhet säger i programmet att det är helt omöjligt för en konsument att på egen hand göra riskbedömning för de olika kemiska ämnen han får i sig. Det måste producenterna ta ansvar för och i vissa fall myndigheterna där expertisen finns. Målet är naturligtvis ett giftfritt samhälle och säkra kemikalier.
/Dag
professorjenssen 