professorjenssen

Gifter, hälsa och miljö


Lämna en kommentar

Kommentar till årsrapport från Cancerfonden

I DN debatt (http://www.dn.se/debatt/antalet-cancerfall-kommer-att-dubbleras-pa-tjugofem-ar/) skriver företrädare för Cancerfondens ledning; Sara Brodahl, tillförordnad generalsekreterare i Cancerfonden, Klas Kärre, professor och ordförande i Cancer­fondens forskningsnämnd och Jan Zedenius, chefläkare och biträdande vetenskaplig sekreterare i Cancerfonden (https://www.cancerfonden.se/) om hur cancerforskningen bör utvecklas. Enligt Folkhälsomyndigheten kommer antalet årliga cancerfall öka dramatisk och år 2040 tror man att det är nära en fördubbling mot idag. Mot denna bakgrund efterlyser Cancerfonden följande åtgärder. För det första måste mer offentliga resurser satsas på forskning. För det andra behöver cancervården organiseras om för att effektiviseras och för det tredje måste vi satsa ännu mer på att förebygga cancer.

Det är glädjande för mig som forskare (http://www.su.se/mbw/research/research-groups/molecular-cell-biology/emeritus-jenssen) att forskningen lyfts fram, men mest uppskattar jag att man har tänkt på att det är väsentligt med en ökning av den preventiva cancerforskningen. Man brukar räkna med att livsstilsfaktorer tillsammans med dieten kan stå för mer än hälften av orsaken till cancersjukdomar. Länge har vi pratat om alkohol och tobak och det orsakar en stor del av fallen, men även dieten, både val av råvaror och hur vi lagar mat, har en mycket stor andel. Med prevention genom att sprida kunskap om riskerna mer specifikt kan vi minska dödligheten ända upp till hälften av vad den är idag. Det finns alltså möjlighet till väldigt stora vinster, både för individen själv och för samhället, att forskningsråden satsar på preventiv cancerforskning.

Själv medverkar jag i olika forskningsprojekt om prevention inom livsmedelsområdet. Mitt forskningsområde är att använda så kallade biomarkörer för att förespå eventuella cancerrisker med olika råvaror och hur de tillagas. Med ett enkelt blodprov kan vi detektera bakgrundsnivåerna av skador i arvsmassan. Vi kan också med avancerade analytiska metoder leta efter orsakssamband mellan dessa skador och dietfaktorer. Det som gör det möjligt att använda sådana metoder är att det finns ett mycket starkt samband mellan skador på arvsmassan och risken för cancersjukdomar.

Vi vet redan idag en hel del om dietfaktorer som vi bör undvika, men det behövs mycket mer kunskap genom forskning. Det senaste exemplet är att vi inte bör äta mer än 500 g rött kött i veckan för att inte riskera magcancer enligt Livsmedelsverkets (http://www.livsmedelsverket.se/) rekommendation. Eftersom detta också innebär att vi minskar växthusgaserna, som idag uppskattas till så mycket som 15 % av det totala utsläppen på grund av den livsmedelsproducerande boskapsuppfödningen. Tidigare har vi rapporterat att vegetarisk föda minskar skadorna, liksom att undvika höga temperaturer vid matlagning, t.ex. vid stekning, grillning och flottyrkokning. Detta är med våra metoder mätbart hos försökspersoner med ett blodprov enligt ovan.

Nu kan man ju undra hur mycket pekfingrar myndigheter skall ha och man har varit ute i blåsväder många gånger. Men, det är ändå viktigt att individen skall ha en valmöjlighet och därför behövs det mer forskning och bättre saklig information om forskningsresultat, något som massmedia ibland felar i. Därför är det ändå rekommendationer från myndigheten som vi skall lita på för de har alltid gjort en sakkunnig utredning ofta i samarbete med internationella organ.


1 kommentar

Gott Nytt Kemikaliefritt År 2016!

Nästa år 2016 kommer jag att lansera en hemsida som är tänkt att rymma mycket av det som jag här har bloggat om. Så här på självaste nyårsafton vill också påminna om det här med kemikalier som sprids via fyrverkerier. Jag har bloggat om det tidigare och här nedan kommer en påminnelse om det.

Vi är alla vana med att fira nyår med raketer och smällare. Det är tradition, vilket betyder att det bara är så vi skall göra. Fyrverkerierna är en symbol för det nya året. Men hur är det men föresatserna? Skall vi börja det nya året med att skita ner miljön och exponera oss själva för mycket farliga kemikalier och föroreningar. Det väl bara att köra på i samma stil resten av året, eller?

Kemikalieinspektionen har en lista på kemikalier som inte får finnas i produkter som säljs över disk. Hit hör t.ex. det potenta cancerframkallande ämnet hexaklorbensen som finns i många fyrverkeripjäser.

Men innehållet innan de avfyras är det enda vi reglerar med lagstiftning även om tillverkarna tycks strunta i detta. Här kommer dubbelmoralen in. När de avger sin effekt vid mycket höga temperaturer bildas det tusentals ämnen vars farlighet vi bara har en aning om och som kan vara värre än t.ex. hexaklorbensenets.

Vi vet från andra verksamheter att många farliga ämnen bildas just vid höga temperaturer och binds till de partiklar som också bildas och som vi visuellt bara ser som rök. Men röken är farlig och principen är densamma som t.ex. ciggarettrök, kemikalier och organiskt material vid hög temperatur. Alla förutsättningar för att en läng rad cancerframkallande ämnen skall bildas. Men ingen har brytt sig om att ta reda på vilka som bildas och på vilket sätt de kan bidra till ökad risk för våra vanligaste åldersrelaterade sjukdomar.

I tätbebyggelse kanske ett färgsprakande bildspel på några lämpliga husfasader skulle kunna vara ett alternativ. Något i stil med vad man brukar visa vid evenemangen i Dalhalla i Dalarna på somrarna. Eller de kinesiska lyktorna Khom Loy.

Gott Nytt År till er alla!

/Dag


Lämna en kommentar

Svensken Tomas Lindahl får Nobelpris för han var först med att förstå att fel i arvsmassan måste repareras

Svensken Tomas Lindahl, som numera arbetar vid Clare Hall Laboratory utanför London, är en av tre forskare som får årets Nobelpris i kemi för hans forskning om hur arvsmassan hålls stabil. På 60 och 70-talet genomförde Tomas Lindahl på Karolinska Institutet och som postdoc i USA en rad experiment som syftade till att förstå vilka mekanismer som var inblandade i arvsmassans stabilitet. Han förstod tidigt att DNA molekylen måste skyddas med någon process som stabiliserade den från sönderfall. DNA-strukturen blev ju klarlagd något decennium tidigare av Watson och Crick, men vilka mekanismer som var inblandade i de processer som krävs för att cellen skall kunna dela sig och ge upphov till exakta kopior utan att det uppstod fel, visste man inte så mycket om när Tomas Lindahl initierade denna forskninginriktning. Hans studier kom att så småningom beskriva en process som vi idag kallar ”base excision repair” och är viktig för att reparera skador av ämnen som bland annat bildas i mitokondrierna när väteperoxid bildas och sönderfaller som en av produkterna när cellen producerar energi. Denna reparationsprocess tar även hand om skador på arvsmassan som uppstår från radioaktiv strålning som vi utsätts dagligen för från bl.a. berggrunden och när vi röntgas hos tandläkaren eller på sjukhus. Med tanke på att det är mycket skador som arvsmassan på detta sätt utsätts för, är det lätt att inse att reparationen måste vara näst intill felfri för att cellen skall kunna bibehålla sin funktioner.

Forskning kring DNA-reparation har idag blivit internationellt mycket omfattande och har lett till förståelse av orsaken till många cancersjukdomar. Den har också gett insikt i hur vi kan bota både ärftligt betingade cancrar, men även cancersjukdomar som har förvärvats av att vi fått i oss cancerframkallande ämnen från miljön. Flera av de bäst kartlagda cancersjukdomarna har visat sig bero på en förändring av en enda gen som är nödvändig för att en DNA-reparationsprocess skall fungera korrekt. När processen inte fungerar leder oreparerade skador till mutationer i en komplicerad process som jag själv har studerat i min forskning. Det är när dessa mutationer drabbar gener som ser till att celldelning sker på ett kontrollerat sätt som det kan leda till cancer. Med mutationer i dessa gener, vi kallar dem sammantaget för cancergener, kan innebära att en cell får egenskaper som gör att den kan växa till en tumör. Numera kan man genom DNA-analys fastställa vilka gener som förändrats när en person får en cancersjukdom. Nyare forskning försöker att skräddarsy cancermediciner så att det stoppar de muterade cancergenernas uttryck. På det sättet påverkar medicinen inte den friska omkringliggande vävnaden och det blir då oftast inga biverkningar. I detta sammanhang är det alltså viktigt att komma ihåg att orsaken till att en tumör bildas, och hur vi försöker bota patienten, är alltså oftast två skilda processer. Jag kommer att beröra detta mer i detalj i kommande bloggar.

De två andra Nobelpristagarna, Paul Modrich, Howard Hughes Medical Institute och Duke University School of Medicine, Durham, NC, USA och Aziz Sancar, University of North Carolina, Chapel Hill, NC, USA har fått sina pris för att de på molekylär detaljnivå har kartlagt hur celler reparerar skadat DNA från andra typer av ämnen och de fel som uppstår naturligt när DNA-molekylen kopieras under celldelningen.

För egen del är det väldig roligt att ett ämnesområde som är mitt huvudsakliga forskningsområde har belönats med Nobelpris. Tomas Lindahl har jag träffat många gånger i olika sammanhang och det är en dynamisk och kreativ forskare. Jag är inte alls förvånad att han nu tilldelats ett Nobelpris för sin forskning. För mig var han en föregångsperson och guru när det gäller forskning inom området DNA-reparation redan på 70-talet när jag själv började intressera mig för forskning inom detta område.


Lämna en kommentar

Kemikalier i kläder

I en ny avhandling vid Stockholms universitet har forskaren i analytisk kemi, Giovanna Luongo, påvisat att det finns en stor mängd kemikalier i kläder vi köper. I hennes studier analyserades både svenska och nationella klädkedjors kläder. Det som överraskade mig var att Giovanna hittade som många som tusentals kemikalier i olika klädesplagg. Ett hundratal av dessa har hon hittills kunnat identifiera. Till och med i kläder som tillverkats av ekologisk bomull hittades miljö- och hälsofarliga ämnen. Resultatet av studierna är alarmerande men inte helt oväntad. Man har länge känt till att klädtillverkare använder sig av kemikalier för att vi konsumenters skall tycka att kläderna i butiken ser attraktiva och tilltalande ut. Däremot har det varit olika bud om vilka kemikalier som använts, hur många och i vilka mängder. Nu hoppas man att sanningen om detta kan börja nystas upp.

I ett större perspektiv har dessa gifter inte bara betydelse för oss konsumenter i västvärlden som bär dessa kläder. En stor del av kläderna tillverkas i länder i Asien där arbetsvillkoren är undermåliga. Eftersom barnarbete är vanligt och bristfällig hanteringen av dessa kemikalier sker här, kan vi bara fantisera om vad det kommer ha för hälsokonsekvenser för personalen i konfektionsindustrin i dessa länder. Av erfarenhet vet vi att kontrollen av arbetsmiljön i dessa länder är i det närmaste obefintlig. Som en konsekvens av detta är arbetsskador relaterade till kemikalieanvändning vanligt.

Flera av kemikalierna har både cancerframkallande och reproduktionstörande egenskaper. Eftersom dessa effekter visar sig först efter decennier av exponeringen, är det inte uppenbart för konsumenterna att det är någon hälsorisk att bära klädesplaggen. Det är alltså inget man ”märker” när man bär kläderna eftersom det är långsiktiga effekter som inte blir kännbar eller uppenbar för var och en. Konsumenten har dessutom ingen valmöjlighet. Gifterna deklareras ju inte, av uppenbara skäl, på produkten. Det ena klädesplagget kan ha så mycket mer och farligare kemikalier än det andra. Forskarna fann att vissa kemikalier försvinner i tvätten, men tyvärr inte alla. Ett gott råd är att alltid tvätta kläderna innan man använder köpta plagg, vilket åtminstone minskar riskerna. På längre sikt kanske detta kommer att regleras av tillsynsmyndigheterna.

Dr. Luongo skriver i avhandlingen att ”Europeiska unionen har antagit REACH förordningen, med det huvudsakliga målet att skydda människors hälsa och miljön från risker från användandet av olika kemikalier. Förordningen innebär att industrin måste registrera de kemikalier som importeras eller produceras inom EU och överstiger en mängd av 1 ton. Industrin ansvarar även för att bedöma och hantera riskerna med kemikalier och tillhandahålla lämplig säkerhetsinformation till sina användare. EU kan vidta ytterligare åtgärder om ämnen har särskilt farliga egenskaper och implementeringar i REACH-lagstiftningen planeras i flera steg fram till 2018.

Det är dock svårt att göra en omfattande karakterisering av de organiska föroreningar som finns i tyger och textilier, med tillhörande miljö- och hälsopåverkan. Detta på grund av antalet mellanhänder från produktion till färdig produkt, snabba förändringar i användandet av kemikalier och snabba förändringar i modet som styr tillverkningen av textilier och kläder. För många av de nya kemikalierna, i synnerhet färgämnen, saknas det dessutom miljö- och hälsodata.”

Läs mer om avhandlingen här.


6 kommentarer

Cancerrisken med rött kött och charkprodukter

Tyvärr måste jag konstatera att massmedias bevakning av cancerrisken med att äta rött kött och charkprodukter är som vanligt okunnigt och Scope-relaterat. Det är tragiskt att man inte kan prata med någon som kan sätta riskerna i relation till andra risker när det gäller cancerframkallande ämnen i vår diet. Forskningen inom vad som orsakar cancer visar att åtminstone en fjärdedel av alla cancersjukdomarna i västvärlden orsakas av ämnen som kan relateras till vår diet. Här räknas även de cancerframkallande ämnen som bildas när vi lagar mat. Kanske är denna del den viktigaste vilket inte alls framgår i massmedia.

Redan på 70-talet blev det känt att stekt bacon innehöll de högsta halter av det starkt cancerframkallande ämnena av typen nitrosaminer som man någonsin funnit i matprodukter. Orsaken var att man vid tillagning upphettar bacon till höga temperaturer i stekningsprocessen. Dessa nitrosaminer som då bildas är mycket cancerframkallande när de testas i djurförsök och är samma typ av ämnen som man fann i svenskt snus och som gjorde att Svenska Tobaksbolaget (numera Swedish Match) tvingades ändra tillverkningen för att få ner halterna, som idag är försumbara. Men i bacon bildas det för de innehåller salt och andra ämnen som under stark hetta bildar dessa nitrosaminer.  Idag finns det inget regelverk eller några rekommendationer hur vi skall laga mat, men vi forskare vet från egna och andras studier att generellt gäller att ju högre temperatur, dessto mer cancerframkallande ämnen bildas. Detta gäller även när vi tillagar  grönsaker, vilka i sig som råvaror oftast är fria från dessa ämnen. Man kan i djurexperiment lätt visa att kokt mat ger inte lika mycket skador på arvsmassan och tumörer som mat tillagad vid höga temperaturer. Den amerikanska cancerorganisationen WCRF/AICR hade redan 2007 varnat för att rött kött innebär en ökad cancerrisk för människa. WHOs utspel här är viktigt för folkhälsan, men de är inte på något sett först med denna information.

Det är beklagligt att massmedia får sådan makt i en sådan här fråga och att man skämtar till det med att allting är farligt så varför bry sig. Detta är en mycket allvarlig fråga för folkhälsan. Att jämföra med tobak och asbest som man gjort är helt absurt. Det är inte så att vi har ett fåtal ämnen som i för höga doser ger ökad risk för cancer. Detta är en grav missuppfattning. Verkligheten är att vi utsätts för ett stort antal cancerframkallande ämnen i små doser som tillsamman ökar vår risk av få en cancersjukdom. Alla ämnen som kan skada våra arvsanlag innebär en ökad risk för cancersjukdom och denna risk ökar ju fler ämnen det blir. Detta gäller absurt nog även ämnen som våra celler själva producerar. Därför gäller det att minska antalet och mängden av dessa ämnen genom att välja rätt råvaror med minst risk och innehåll av hälsofarliga ämnen och om möjligt tillaga dessa vid låg temperatur. Livsmedelsverket i Sverige har en mycket kompetent personal i dessa frågor. Jag kan varmt rekommendera att följa deras råd och inte ta till sig massmedias syn på en så viktig folkhälsofråga.

/Dag


2 kommentarer

Arsenik i risprodukter

Hej!

Det är precis 2 år sedan jag gjorde ett inlägg på den här bloggen. Anledningen till ett så långt uppehåll är att jag har varit engagerad som koordinator i ett 5-årigt EU projekt FUNCFOOD” och det har tagit all min tid. Nu har vi lämnat en slutrapport och därmed kommer mina insatser att minska vilket ger mig tid och möjlighet att kommentera dagsaktuella händelser som nu denna om arsenik i olika risprodukter.

Arsenik hör till de få ämnen som man säkert vet är cancerframkallande för oss människor. Det är inte det mest potenta cancerframkallande ämnet man känner till som Aftonbladet felaktigt uppgav. Det vanligaste är att vi bygger våra kunskaper från djurförsök, men när det gäller arsenik så finns det statistik på människor som utsatts för arsenik och hur antalet cancerfall har ökat hos dessa. Arsenik finns i berggrunden ofta tillsammans med koppar. När man bryter och förädlar koppar blir den omgivande miljön utsatt för utsläpp av ibland ganska höga halter av arsenik. Eftersom arsenik finns i berggrunden kommer det också alltid att finnas en viss mängd i grundvattnet och följaktligen även i vårt dricksvatten. Halterna varierar i olika delar av världen och även lokalt kan det vara stora skillnader. Det har hänt att man upptäckt att hälsobrunnar har haft stora mängder, vilket har lett till att de har fått stänga. När WHO gjorde en insats med att borra brunnar i Asien hade man inte insett att det var höga halter av arsenik där. Det ledde till att många människor fick bl.a. hudcancer när det drack vattnet från de borrade brunnarna.

Att jag berättar detta är för att man skall förstå att alla växter som tar upp vatten från grundvattnet kommer också att ta upp arsenik. Sedan beror det på vilket växt det är hur mycket arsenik som blir kvar i plantan. I ris blir det kvar ovanligt mycket och det är det som är grunden till problemet med höga halter i risprodukter. Var riset är odlat kommer ha stor betydelsen för halterna i slutprodukterna. I det här fallet är det svårt för livsmedelsproducenterna att veta även om de naturligtvis kan göra fortlöpande kemiska analyser, precis som Livsmedelsverket har gjort.

Av värdena som har offentliggjorts framgår att gränsvärdena lätt överskrider det gränsvärde för dagligt intag som finns för arsenik i dricksvatten. Det  kan röra sig om sådär 50-100 g om dagen av en risprodukt. Ser man till den ökade risken för cancersjukdom om man äter ganska mycket ris, är den trots allt ganska liten. Men sätter man det i perspektivet av en livslångt intag dagligen blir risken mycket större och den adderas till alla andra cancerframkallande ämnen vi får i oss från dieten. Detta är anledningen till att man varnar speciellt för barn som bl.a. har mindre kroppsvolym och lever längre än vi vuxna. Mer om detta i ett senare inlägg.

/Dag


Lämna en kommentar

Om programmet i TV om EUs kemikalielagstiftning REACH

Den 5 september sändes ett program om hur det gick till när vi fick vår nuvarande kemikalielagstiftning REACH (http://www.svtplay.se/dokument-inifran). Ett program under serien dokument inifrån av Folke Rudén. Mycket fokus läggs på politikern Lena Eks inblandning men jag skulle vilja kommentera exemplet i programmet, barnet som har bland annat ämnet PFOA i blodet och i högre halter än vad som uppmättes i blodet på barnets mor. PFOA är en syntetisk industrikemikalie och hör naturligtvis inte hemma i barn. I programmet säger man att barnet sannolikt inte kommer att få några skador av halterna som uppmättes. När jag såg programmet drog jag mig till minnes en undersökning som fick stor uppmärksamhet på 70-talet då forskare på Umeå universitet hade upptäckt att miljögiftet tetraklordioxin (TCDD) fanns i vissa tamponger som en förorening vid tillverkningen. Pressen gjorde en stor affär av detta. Miljögiftet TCDD finns som förorening i Östersjön med konsekvensen att fisk som lever där lagrar giftet i sin fettvävnad. Bland annat därför har vi alla en viss mängd TCDD i våra kroppar. Livsmedelsverket har gett rekommendationer att inte äta Östersjöfisk för ofta och inte alls under graviditet eftersom den kan bl.a. ha reproduktionsstörande effekter. Räknade man på halterna av TCDD i tampongerna som Umeåforskarna hade uppmätt var det väsentligt lägre än vad kvinnor i allmänhet har av andra orsaker i sina kroppar. En press-anka kan man fråga sig. En sådan ”gammal” kemikalie regleras inte av lagstiftningen REACH. Sådana kemikalier tvingas samhället ta ansvar för, men tyvärr finns det många av sitt slag.

Även om jag tycker att PFOA var lite av en storm i ett vattenglas, så medförde exemplet och granskningen som TV gjorde att De Pont nu tar sitt ansvar och avvecklar detta ämne. De meddelar att PFOA skall fasas ut och ersättasav ett annat ämne och då får man hoppas att de genomför de tester på det nya ämnet som föreskrivs i REACH.

Här väcks flera frågor som har med risker av kemikalier att göra och vad vi som konsumenter/medborgare skall tolerera när det gäller industrikemikalier i relation till andra kemikalier vi utsätter oss för. Man kan fråga sig om många av oss inte sitter i glashus. En sak är vad arbetsgivare och industri utsätter oss för, det anser vi att de självklart skall ta ansvar för, men när vi kommer hem då utsätter många av oss för kemikalier som till och med är farligare och i mycket högra doser. Det är ämnen som bildas på grund av osund livsstil, t.ex. rökning, alkohol, matlagning vid höga temperaturer, hobbyverksamhet som t.ex. slipning och inandning av giftbottenfärg från våra båtar. Men hur medvetna är vi om riskerna och vad menar forskarna när de säger att det finns risker? Inom mitt forskningsområde som är cancer, är vi forskare överens om att åtminstone 2/3 av alla cancersjukdomar i västvärlden orsakas av mat och livsstil och faktiskt relativt få på grund av industrikemikalier. Ser man till varje enskild produkt och risken för var och en av oss individuellt, vet vi egentligen väldigt lite. För oss forskare är en risk att ett visst antal personer av ofta flera tusen kan drabbas av en skada som påverkar hälsan. Men för en enskild individ är det mer en fråga om jag kommer att drabbas eller inte. Om jag får veta att jag är en på tusen att bli drabbad är jag kanske inte så benägen att avstå från något osunt som jag gillar, t.ex. några glas vin. Det viktiga i frågeställningen är att vi skall ha ett underlag som vi förstår så att vi kan fatta egna beslut.

Om vi tar de gifter som bildas när vi grillar vid hög temperatur, kan man fråga sig om producenterna för livsmedelsprodukter tar något ansvar för dessa gifter när vi använder deras produkter? Eller satsar samhället på forskning inom dessa området för att kartlägga risken för gemene man? Svaret är utan tvekan nej. Här skulle vi definitivt behöva en bättre lagstiftning och utökade forskningsresurser. Christina Rudén vid Stockholms universitet som har specialiserat sig på lagstiftning inom kemikaliesäkerhet säger i programmet att det är helt omöjligt för en konsument att på egen hand göra riskbedömning för de olika kemiska ämnen han får i sig. Det måste producenterna ta ansvar för och i vissa fall myndigheterna där expertisen finns. Målet är naturligtvis ett giftfritt samhälle och säkra kemikalier.

/Dag